Om någon frågar mig hur det känns att vara tillbaka svarar jag, det känns bra men jag är glad att jag snart ska tillbaka. Det stämmer rätt så mycket men endå inte. Jag har ett liv där, det är min vardag, självklart saknar jag det och jag saknar alla människorna där som faktiskt betyder så mycket för mig. Sedan känner jag också att jag vill dit snabbt igen, för att snabbt komma hem igen.

Under denna tiden jag har vatt hemma har jag insett igen att jag visst har det jätte bra här. Jag har jätte bra kompisar och jag har världens bästa familj. När jag ser hur mycket jag missat och hur mycket allting förändrats så kan jag inte hjälpa att jag känner att det var kanske inte rätt val att åka iväg sådär. Samtidigt som jag faktiskt inte orka va kvar här när jag åkte och att jag ännu mer nu efter bara en vecka hemma känner att jag hör ännu mindre hemma här nu än jag gjorde för ett år sedan.

Jag hör hemma med min familj och jag är så glad att få vara hemma hos dom, Mina kompisar har inte förändrats så där är det detsamma. Mina släktingar är väl dom samma innu, men min kusin, som jag var en favorit för innan hälsar inte ens på mig. Så ett år borta gör visst en del?

Men även under detta året har jag fått en ny familj, en ny familj som jag nyss fick mejl av där dom skrev att dom hoppas att jag fortfarande vill tillbaka till dom. Det vill jag verkligen, jag saknar dom så himla mycket. Men jag vill inte lämna detta. Jag vill inte lämna min pappa, min mamma, min familj och mina kompisar.