Fru Törn

Tyvärr väntade jag i 15 månader med att skriva ner händelseförloppet under Elias förlossning, så tyvärr är minnet inte detsamma som veckan efter.

 

Eftersom jag varit orolig inför att tappa kontrollen vid förlossningen hade vi gått på Helsingborgs lasarett och pratat med en barnmorska. Hon lovade mig en hinnsvepning på BF om inte MVC kunde hjälpa till med det. Jag tänkte att om jag "sätter igång" förlossningen själv har jag lite kontroll och vet att det är dags. Var väldigt orolig för att inte veta vad jag skulle gå igenom.

 

En vecka innan BF började jag få symtom för havandeskapsförgiftning så min barnmorska Katrin ville träffa mig efter helgen måndagen den 17 oktober. Vi bestämde också att om det gick skulle jag få en hinnsvepning trots att det var dagen innan BF.

Mina symtom hade inte förvärrats över helgen och jag fick min hinnsvepning klockan 15.30 cirka. Då var jag öppen 2 centimter och Katrin sa att förlossningen skulle starta inom en vecka. Vi blev supertaggade och gick hem och gjorde squats, hoppade på pilatesbollen drack hallonte och åt ananas. Sista skjutsen fick vi av samlag 20.30.

Calle skulle se fotboll och jag kände lite värkar och tänkte att jag provar babyappen och klockar värkarna. Men dom var oregelbundna och blev snabbt längre och tuffare. Jag sprang mellan sängen och badrummet för det kändes som jag skulle bajsa på mig. Mellanlanda på soffan och andades ut en värk och sen in i sängen igen för att försöka slappna av. Det gick sådär för Calle att se fotboll, han sprang mest efter mig.

 

Jag hade jätteont och började googla hinnsvepning, fick då fram att det var vanligt med falska värkar efter en hinnsvepning och att dom gjorde så ont som riktiga värkar. Så det var det jag trodde jag hade. Tänkte att det kan inte komma så snabbt, så intensivt om det är på riktigt. Eftersom mina kompisar är vana föderskor hade jag deras råd i huvudet och gick och satte mig i duschen, med varma strålar på magen lindrades smärtan lite. Jag hade dock svårt att sitta då jag fick ont i låren när jag satt på knäna. Så blev inte en så långvarig dusch.

 

Efter duschen fortsatte jag att springa mellan toan, soffan och sängen, och Calle ville att vi skulle köra in till förlossningen så jag kunde få något smärtstillande. Men eftersom jag inte trodde att det var riktiga värkar ville jag inte köra in. Känns jobbigt att behöva åka fram och tillbaka till Lund när man har så ont och troligtvis inte får någon hjälp.

 

Men Calle ringde förlossningen och dom ville prata med mig, tog telefonen 30 sekunder och sen kom en värk och jag orkade inte lyssna på hon i telefonen. Calle berättade att det var första barnet, BF var dagen efter och att jag hade väldigt ont. Hon tyckte vi skulle vänta hemma och andas ut värkarna. Under tiden Calle pratar med förlossingen kräker jag upp chokladpuddingen jag åt tidigare på kvällen. och skriker till Calle, berätta att jag kräkt. Förstår att kroppen helt slår ut, men kändes konstigt att man skulle kräka, mitt kräk spelade ingen roll för barnmorskan och vi avvakta hemma och skulle ringa tillbaka om en stund.

 

När vi ringde tillbaka hade jag så ont så jag inte visste vart jag skulle ta vägen, kände att jag måste få någon smärtlindring, om detta var fejkvärkar, hur skulle jag då klara av riktiga? Så vi berättade att vi var på väg, trotts att hon ville skicka oss till Helsingborg,körde vi mot Lund. För om det mot förmodan var på riktigt så var det i Lund jag ville föda.

 

Vi gick ner till bilen utan ytterkläder, och Calle fick springa upp och hämta jacka och körkort innan vi begav oss. Jag satt och frös och skaka i bilen. Påväg till Lund ökade smärtan av värkarna och jag satt och spände mig och bara följde vägen och hoppades att vi snart var framme. Tänkte att barnet måste ut, jag åker inte därifrån utan min bebis. Jag kommer aldrig klara värre värkar än detta, så dom får ta ut barnet på något annat sätt.

 

00.45 kom vi in till förlossningen. Calle släppte av mig vid ingången och skulle parkera en bit ifrån. Innan personalen kommer och öppnar dörren håller jag på och bli galen och när hon väl kommer släpper hon inte in mig, utan ska ställa en massa frågor först. En värk kommer och mobilen trillar i golvet och jag får stå kvar i vänthallen. Till sist släpper hon in mig och då har Calle också kommit fram. När vi kommer in möts vi av min kompis Mia som arbetar på förlossningen och jag blev så lugn av att se att hon arbetade.

 

Dom guidar in mig i ett rum och jag springer in på toaletten direkt, men där fick jag inte sitta, med risk för att barnet skulle komma. Så dom leder mig fram till en säng där jag får ta av mig kläderna och dom undersöker mig. Jag är då öppen 10 centimeter och har gjort allt jobb hemma själv. Dom förstår att det kommer bli en förlossning av detta och jag får sjukhuskläder. Calle får gå iväg och parkera om bilen då han ställt sig på en 30 minuters parkering. Under tiden Calle är iväg går vattnet och jag är fullt vidgad. Så när Calle kommer tilbaka får han veta att det är dags att föda och han som inte heller förstod att det var på riktigt blir helt chockad av att han ska bli pappa den natten.

 

Bebisen låg fortfarande högt upp så jag fick stå i squatposition för att få bebisen att sjunka ner. Jag kämpade på i sittande och i stående. Eftersom min kropp gjort så mycket arbete på så kort tid var jag helt slut när det var dags för krystvärkar. 02.40 fick jag dropp eftersom jag hade korta värkar och orkade inte krysta.

 

Men 03:12 föddes vår pojke Elias. Elias skrek inte när han kom och var blek och kall. Jag fick panik och undrade om han mådde bra. När barnmorskan skulle försöka lägga upp han på mitt bröst, var navelsträngen så kort så det gick inte. Dom sa att det inte var någon fara men diskuterade om dom skulle kontakta neo för att dom skulle kolla han. Jag bad dom ringa neo och göra alla undersökningar som dom kunde. Navelsträngen fick klippas och Elias fick komma över på skötbordet. Neo kom och Elias fick andas i en syrgasmask och fick lite ersättning så att han skulle må bättre och piggna på sig. Efter det fick Elias ligga på Calles bröst för att få närhet.

 

Under tiden som Neo tog hand om Elias skulle jag krysta ut moderkakan. 03.20 lossnar moderkakan och livmodern har svårt att dra ihop sig efter ett kort förlopp. Blödningen fortsätter och jag får medicin (Oxytocin, Metargin, cykloprom) för att hindra blödningen. Dom tryckeren massa på min mage för att få ut blodet. 05.00 har livmodern dragit ihop sig och jag har förlorat 1700 ml blod.

 

När blödningen är utom kontroll får jag äntligen upp min son på bröstet och jag får min belöning av 9 månaders graviditet och 6,5 timmes förlossning. Och jag är så tacksam. Äntligen är vår pojke här!

 

Vi hänger kvar på förlossningen i två timmar och Calle klär på Elias för första gången. Mia, mammas kompis, kommer in och ser hur det är med oss och hjälper till att klä på den lille. Vi försöker amma och Elias somnar till vid bröstet. Jag får kateter, så att jag slipper gå upp på toaletten. Vi får åka upp till avdelningen istället för till patienthotellet så att de kan hålla koll på mig. När jag ska gå över från sängen till transportsängen håller jag på att svimma. Eftersom jag förlorat så mycket blod får jag en påse blod för att återhämta mig igen.

 

Dagen efter Elias fötts var det dags för undersökning av han av en barnläkare som görs under första dygnet. Calle och Elias går iväg för undersökningen. Läkaren upptäcker att Elias har ett extra hjärtslag när hon lyssnar på hjärtat. Alla andra tester är bra. Men ett EKG bokas för att följa upp hans extra hjärtslag.

 

Vi lever i vår bebisbubbla och spenderar en massa tid med att bara titta på vår son. Redan första dagen kommer Calles mamma och syster Stina på besök. Eftersom vi fick med en telefonladdare som inte funkar behövde vi leverans av laddare för att kunna uppdatera om Elias ankomst och dokumentera hans första dygn. Calle och Elias går ut och möter upp dom, då jag inte orkar ta mig upp ur sängen. Dag två kommer min mamma och mormor på besök runt middag och på kvällen kom min pappa, syster Julia och Agneta på besök.

 

På torsdagen har jag fått en påse blod till och börjat återhämta mig. Jag har lyckats gå på toaletten och duscha och klarat av att stå och gå. Så det var dags för oss att åka hem. Vi väntade tills Elias blivit 48 timmar för att Elias skulle ta PKU-provet innan vi åkte hem. Vi väntade också på det bokade EKG:et och trodde att vi skulle åka hem efter det. Men då ville de följa upp med ett ultraljud av hjärtat också.

 

Det var väldigt skönt att dom följde upp Elias hjärtproblem men vi var väldigt trötta på sjukhuset och ville bara komma hem. Till slut blir vi färdiga och kommer hem till vår lägenhet på kvällen. Susanne och Cajsa möter upp oss och lagar middag till oss. Mellie som varit hos Susanne dessa dygn får hälsa på sin lillebror. Nu är vår familj komplett.